Hemma
Det finns många personer som tror att dom känner mig. Att dom vet allting om mig. Men det är en sak dom inte vet, en stor hemlighet. Min hemlighet ska nu offentliggöras.
Jag har inte alltid varit den person jag är nu.
Jag har ett förflutet ni inte vet någonting om.
Jag har inte alltid bott här.
Min historia börjar i en Stockholms-förort, i Rotebro, där jag är född och uppvuxen. Jag heter Lars och är född 1985. Denna historia innefattar även min vän Ralf's historia och öde.
Jag och Ralf växte upp i Rotebro, i vanliga arbetarfamliljer, där moral och kärlek fanns. Vi bodde dörr i dörr på samma gata och lekte varje dag. På helgerna så åkte min och Ralf's familj ut till Stockholms sevärdheter som t ex Skansen, Gröna Lund eller helt enkelt in till innerstan och handlade leksaker. Vi var trygga med vårat liv och våran situation. Vi hade allt. Bra kompisar, pendeltåg, våra mödrar i Rotebro. Vi växte så småningom upp till unga män och med allt vad som hör till. Vi hade utvecklat ett intresse för musik och tjejer. Även att dricka oss fulla.
En lördagskväll så var vi påväg till en bekant för att festa och ha roligt. Eftersom våran bekant bodde en bit från oss, så tog vi pendeln till Upplands-Väsby. På vägen så öppnade vi varsin öl och diskuterade om allt mellan himmel och jord. Vi glömde nästan bort att stiga av. Men det gjorde vi.
Väl framme hos våran bekant, så möts vi av en hejdundrande fest. Folk överallt, hög musik, glas som krossas, folk som skriker. En vanlig fest alltså. Vi slår oss ner i soffan och fortsätter dricka. Mycket. Väldigt mycket. Sen minns jag inget mer av kvällen. Jag har en svag bild av att några poliser kommer in i huset, men sen är det svart.
När jag slår upp ögonen på morgonen, så har jag ingen aning om var jag är. Jag ligger på en brits i ett grått och kallt rum. Jag tänker att jag har hamnat i fyllecell, inget mer med det. Sen hör jag någon snarka på andra sidan rummet. Det är Ralf. Jag skakar liv i honom och frågar om han vet vad som har hänt, men han vet lika lite som jag. Vi sitter på golvet i cellen i ungefär en timme då plötsligt en man kommer in i cellen och ger oss varsitt kuvert. Det är våra tillhörigheter.
Jag öppnar mitt kuvert och tar fram mitt körkort. Jag ser att namnet är fel, men bilden är slående lik. Det måste ha blivit ett misstag. Ralf säger att samma sak har hänt honom. Mannen kommer in i rummet igen och vi berättar misstaget för honom. Han säger att det inte är något misstag, utan att vi har fått nya identiteter. Han säger ger oss också ett par nycklar till våra nya bostäder. Vi förstår fortfarande ingenting.
Mannen tar med oss i ett rum, där en kvinna sitter vid ett skrivbord. Vi sätter oss ner mittemot kvinnan. Hon ger oss varsitt piller och säger till oss att svälja det, men jag vägrar. Hon uppmanar mig att jag är tvungen, men jag vägrar fortfarande. Jag försöker storma ut ur rummet, men då tar mannen fast mig och riktar en kall pistol mot mitt huvud. Kvinnan säger att jag har två val, att pillret eller dö.
Jag sätter mig mittemot kvinnan igen och jag och Ralf tar varsitt piller. Jag känner mig helt konstigt, allt blir suddigt. Kvinnan säger något med lugn röst om att detta är vårat nya liv. Jag vet inte hur länge detta håller på, men efter ett tag så blir allting klart. Hon säger då att vi är fria att gå.
Vi kommer ut på gatan och möts av en kall vind. Detta är inte Rotebro, detta är något helt annat. Men det märker vi inte, för allt känns helt naturligt. Vi vandrar uppför gatan och möter då ett gäng människor. Dom frågar oss vad som hände med oss igår och vi säger att vi inte vet. allt känns fortfarande helt naturligt. Vi känner dessa människor mycket väl.
Livet fortsätter för oss i denna nordliga stad, vi skaffar jobb, mycket kompisar och vi har riktigt kul. vi känner att detta är vårat hem. Vi vet inget annat, eftersom att kvinnan hypnotiserade oss.
Ralf, eller Dennis som han nu heter, berättar för mig en dag att han ska börja på en utbildning. Han säger att den är i Stockholm. Jag önskar honom lycka till. Efter en månad träffas vi igen och jag märker att han är förändrad. Han berättar att när han såg Stockholm, så kände han igen sig så mycket. Han känner att han inte hör hemma här längre. Han berättar så ingående och detaljerat, så att jag blir helt konstig. Jag ser Stockholm framför mig.
Vi stannar upp och tittar på varandra. Helt plötsligt så minns jag den där dagen för så många år sedan, med kvinnan och hypnosen. Ett ljus går upp för mig. Detta är inte vårat hem, detta är inte var vi kommer ifrån.
Vi möter upp våra kompisar, dom ser att någonting är fel. Vi säger att inte kommer härifrån, vi kommer från Stockholm. Dom säger att vi är dumma i huvudet. Men vi är så säkra på vår sak så att dom tillslut ger med sig. Dom berättar att dom gick med på ett expriment till att spela våra kompisar, mot betalning. Dom äger också att vi blev deras riktiga kompisar med tiden, men det vägrar vi att tro på.
Vi söker upp hypnotisören och ställer henne mot väggen. Hon berättar tillslut att vi är ett expriment till ett projekt som ska kunna ge människor som hamnat snett ett nytt liv. Hon bryter sedan hypnosen och vi åker hem.
Hem till Stockholm.
Jag har inte alltid varit den person jag är nu.
Jag har ett förflutet ni inte vet någonting om.
Jag har inte alltid bott här.
Min historia börjar i en Stockholms-förort, i Rotebro, där jag är född och uppvuxen. Jag heter Lars och är född 1985. Denna historia innefattar även min vän Ralf's historia och öde.
Jag och Ralf växte upp i Rotebro, i vanliga arbetarfamliljer, där moral och kärlek fanns. Vi bodde dörr i dörr på samma gata och lekte varje dag. På helgerna så åkte min och Ralf's familj ut till Stockholms sevärdheter som t ex Skansen, Gröna Lund eller helt enkelt in till innerstan och handlade leksaker. Vi var trygga med vårat liv och våran situation. Vi hade allt. Bra kompisar, pendeltåg, våra mödrar i Rotebro. Vi växte så småningom upp till unga män och med allt vad som hör till. Vi hade utvecklat ett intresse för musik och tjejer. Även att dricka oss fulla.
En lördagskväll så var vi påväg till en bekant för att festa och ha roligt. Eftersom våran bekant bodde en bit från oss, så tog vi pendeln till Upplands-Väsby. På vägen så öppnade vi varsin öl och diskuterade om allt mellan himmel och jord. Vi glömde nästan bort att stiga av. Men det gjorde vi.
Väl framme hos våran bekant, så möts vi av en hejdundrande fest. Folk överallt, hög musik, glas som krossas, folk som skriker. En vanlig fest alltså. Vi slår oss ner i soffan och fortsätter dricka. Mycket. Väldigt mycket. Sen minns jag inget mer av kvällen. Jag har en svag bild av att några poliser kommer in i huset, men sen är det svart.
När jag slår upp ögonen på morgonen, så har jag ingen aning om var jag är. Jag ligger på en brits i ett grått och kallt rum. Jag tänker att jag har hamnat i fyllecell, inget mer med det. Sen hör jag någon snarka på andra sidan rummet. Det är Ralf. Jag skakar liv i honom och frågar om han vet vad som har hänt, men han vet lika lite som jag. Vi sitter på golvet i cellen i ungefär en timme då plötsligt en man kommer in i cellen och ger oss varsitt kuvert. Det är våra tillhörigheter.
Jag öppnar mitt kuvert och tar fram mitt körkort. Jag ser att namnet är fel, men bilden är slående lik. Det måste ha blivit ett misstag. Ralf säger att samma sak har hänt honom. Mannen kommer in i rummet igen och vi berättar misstaget för honom. Han säger att det inte är något misstag, utan att vi har fått nya identiteter. Han säger ger oss också ett par nycklar till våra nya bostäder. Vi förstår fortfarande ingenting.
Mannen tar med oss i ett rum, där en kvinna sitter vid ett skrivbord. Vi sätter oss ner mittemot kvinnan. Hon ger oss varsitt piller och säger till oss att svälja det, men jag vägrar. Hon uppmanar mig att jag är tvungen, men jag vägrar fortfarande. Jag försöker storma ut ur rummet, men då tar mannen fast mig och riktar en kall pistol mot mitt huvud. Kvinnan säger att jag har två val, att pillret eller dö.
Jag sätter mig mittemot kvinnan igen och jag och Ralf tar varsitt piller. Jag känner mig helt konstigt, allt blir suddigt. Kvinnan säger något med lugn röst om att detta är vårat nya liv. Jag vet inte hur länge detta håller på, men efter ett tag så blir allting klart. Hon säger då att vi är fria att gå.
Vi kommer ut på gatan och möts av en kall vind. Detta är inte Rotebro, detta är något helt annat. Men det märker vi inte, för allt känns helt naturligt. Vi vandrar uppför gatan och möter då ett gäng människor. Dom frågar oss vad som hände med oss igår och vi säger att vi inte vet. allt känns fortfarande helt naturligt. Vi känner dessa människor mycket väl.
Livet fortsätter för oss i denna nordliga stad, vi skaffar jobb, mycket kompisar och vi har riktigt kul. vi känner att detta är vårat hem. Vi vet inget annat, eftersom att kvinnan hypnotiserade oss.
Ralf, eller Dennis som han nu heter, berättar för mig en dag att han ska börja på en utbildning. Han säger att den är i Stockholm. Jag önskar honom lycka till. Efter en månad träffas vi igen och jag märker att han är förändrad. Han berättar att när han såg Stockholm, så kände han igen sig så mycket. Han känner att han inte hör hemma här längre. Han berättar så ingående och detaljerat, så att jag blir helt konstig. Jag ser Stockholm framför mig.
Vi stannar upp och tittar på varandra. Helt plötsligt så minns jag den där dagen för så många år sedan, med kvinnan och hypnosen. Ett ljus går upp för mig. Detta är inte vårat hem, detta är inte var vi kommer ifrån.
Vi möter upp våra kompisar, dom ser att någonting är fel. Vi säger att inte kommer härifrån, vi kommer från Stockholm. Dom säger att vi är dumma i huvudet. Men vi är så säkra på vår sak så att dom tillslut ger med sig. Dom berättar att dom gick med på ett expriment till att spela våra kompisar, mot betalning. Dom äger också att vi blev deras riktiga kompisar med tiden, men det vägrar vi att tro på.
Vi söker upp hypnotisören och ställer henne mot väggen. Hon berättar tillslut att vi är ett expriment till ett projekt som ska kunna ge människor som hamnat snett ett nytt liv. Hon bryter sedan hypnosen och vi åker hem.
Hem till Stockholm.
