Goore

Jag tycker att gamla människor är fantastiskt roliga. Deras passion är att göra ingenting, och det beundrar jag verkligen. Dom sitter i sina fotöljer och gör INGENTING. Inte se på TV, inte läsa en tidning osv. Möjligtvis att dom kan knacka lite försiktigt på armstödet till fotöljen. Det bästa dom vet är att få besök av grannen och bjuda på fika. Eller bli bjuden, det gillar dom nog mest.

Vanliga uttryck bland folk i 80års-åldern:
"Jaha"
"Jårda"
"Håhå jaja"
"Dagens ungdom"
"Ja si dessa"
"På min tid"
" En bit (låt)"

Man kan ju dela upp gamlingarna i 2 grupper. Dom snälla och dom sura. Jag ska försöka återge två exempel från tiden då jag arbetade med gamlingar.

Scenario 1:
Den snälla
Jag knackar på och går in. Jag hör ett svagt "Hallå?" ljuda ifrån vardagsrummet. En gammal man möter en med sin rullator och ser överlycklig ut att någon fortfarande vet att han lever. Han berättar att han just har sett ett program på tv om datorer och har en massa funderingar om dagens teknologi. Jag förklarar hjälpligt. Han sätter sig på sin plats vid köksbordet och frågar om jag inte vill slå mig ner ett tag. Jag sätter mig mittemot honom. Han sneglar ut mot fönstret och ser en samling ungdomar stå en bit ifrån. Han frågar mig vad dagens ungdomar har för intressen i dessa tider. Jag ljuger ihop något, han vill nog inte veta vad vi gör på lördagskvällarna. Han berättar då anekdoter från hans ungdom, då dom busade med att hälla vatten på gåsar, skjuta slangbella på grannens kor, snatta femöresgodisar i handelsboden. Jag sitter och lyssnar en lång stund och tycker faktiskt att det är rätt så intressant att lyssna på. Jag säger då till honom att jag måste gå. Han accepterar mitt val med nedstämdthet i ögonen. Hans 30 min av sällskap är nu över. Han följer efter mig till dörren och säger hejdå och tack för besöket 2 gånger. Han återgår då till att knacka på armstödet tills han går och lägger sig.

Scenario 2:
Surjäveln
Jag knackar på och går in. Jag ser att den gamle mannen sitter i sin fotölj och kollar på någonting. Han märker mycket väl att jag är där, men bryr sig inte. Tillslut så tittar han på mig och ger mig en blick som kunde döda. "JAHA!? Att man aldrig får vara i fred" väser han. Han pekar på min keps som jag har på mig och väser att han avskyr folk som har mössa på sig inomhus. Han lägger också märke till att mina byxor inte går över naveln och suckar något om att dagens ungdom inte vet hur man klär sig. Jag frågar om han är hungrig. Han säger ja. Jag frågar vad han vill äta. Fil, säger han. Jag ger honom en tallrik fil. Han säger inte tack. Även han sneglar ut genom fönstret och ser en samling ungdomar. Han öppnar fönstret och ber dom försvinna från hans köksfönstersutsikt. Han ber mig sedan gå.

Är det inte så?


Missa ej min version av min väns 100minutersspel i morgon. Han kommer vrida det till sin fördel. Denna blogg innehåller endast sanning. Läs hans version på http://tubbyshow.blogg.se