Goore

För en tid sedan så åkte jag och min vän hem till Stockholm. Under ett mycket intensivt dygn hann vi med att förlora alldeles för mycket pengar på casinot, äta på främmande hamburgerkedjor som Mcdonalds och Burger king samt åka svarttaxi med världens roligaste människa.

Innan den roliga taxiresan så hade vi stämt träff med en annan god vän, som vi tog några öl med innan vi gav oss ut på stan. Vi hamnde till sist på det exclusiva stället "Kelly's". Väl framme vid baren så beställer min vän 2 st öl. En till sig själv och en till vår andra vän. Jag beställer också 2 st öl. En till mig själv och en till mig själv. Jag beställde alltså 2 st öl till mig själv. Kan ni fatta? 2 st samtidigt. Helt sjukt ju.

Detta berättade jag aldrig den kvällen.

Jag ska försöka sammanfatta det gångna året med några rader, vi får se hur det kommer gå. Som vanligt alla nyårsaftnar, så tänker jag att året har varit så jävla speciellt. Men det har oftast bara varit som alla andra år.

Saker jag gillar med 2009:

- Lärt känna många, bra människor

- Börjat spela i ett band, med bra människor

- Fått CE-körkort

- Sommarölen

- Fyllt jämnt

- Har halvt lyckats styra upp min ekonomi nu på slutet




Jag väljer att inte nämna de dåliga sakerna, eftersom ett av mina nyårslöften för 2010 är att jag ska bli en mindre bitter människa.


Saker jag ska försöka med 2010:

- Som sagt, inte vara så bitter

- Istället för att lägga energi på att lära känna nya människor, så ska jag lägga energi på att återuppta kontakten med mina gamla kompisar

- Skaffa barn

- Sluta skämta så mycket

- Spela på någon lite större scen

- Klippa mig



Fan vad svårt det är att sätta ihop en sån här lista, det blir ju bara dåligt ändå.

Kanske som ni har märkt, så nämns personen "min vän" ganska ofta i denna blogg. Min vän skrev en gång ett inlägg som handlade om mig. Jag tänkte nu göra detsamma, fast om honom.

Min vän är 22 år gammal. 185 cm hög, 85 kg stor. Han kan ses på nätterna slirandes omkring i en gul farkost. På dagarna så sover han. Han kör även frukt. Hans intressen är att röka, repa och dricka kaffe (och öl).

Han vet allt, tror han. Han vet saker om mig, som jag själv inte vet, tydligen. Ett vanlig mening man kan höra från honom är "du gör ju alltid så", fast än man inte gör så.

Exempel:

D: "-Du röker ju alltid Marlboro lights"
G: "-Jag röker aldrig Marlboro lights, var har du fått det ifrån?"
D: "-Nämen, du gör ju det.. Jag vet inte.."

Vi slåss i fyllan också.


Nu kommer listan! De mest spektakulära sakerna han har lyckats med under sitt liv (enligt mig)

1. Dragit från en fest, eftersom han skulle flytta till Stockholm.

2. Agerat kö-polis utanför stadens krog, han fick dock dålig respons.

3. Spytt i en påse, som han sedan tappade ut över sin vän

4. Klarat 100-minuters-spelet (4cl öl varje minut, i 100 minuter)

5. Hävdat att han var nykter efter ovanstående spel.

6. Pekat finger åt sin chef i fyllan

7. Gömt sig i en norrbottnisk snödriva, när 4 personer skulle ha ihjäl honom.

8. *Censurerat*

9. Förlorat ett blogg-krig

10. Blivit förbannad över denna lista

Jag är inte ett stort fan av film. Jag råkar dessutom vara bra kompis med många filmälskare, så när det väl ska ses film så sitter alla tysta och är helt inne i filmen. Jag hatar det, det är så jävla tråkigt.
Om jag för ovanlighetens skull ska se en film, så vill jag göra det ensam (då kan jag lipa i fred)

Dessutom så har jag en helt annan filmsmak än mina kompisar. Dom vill se "smarta" filmer som får en att typ "tänka efter". Jag är för dum för det, jag vill se filmer där jag förstår allting och där jag kan gapskratta åt lätta saker. Jag står också fast vid att jag kan bedömma om en film är bra eller dålig, efter 5 minuter.

"Bra" filmer som jag ogillar (en del mer, en del bara lite)

Donnie Darko
Pulp Fiction
Number 23
Sagan om ringen
Silence of the lambs


Filmer som jag gillar (skippar klassikerna)

Nakna pistolen
Hot Shots
Wrongfully Accused
Maffia
Donnie Brasco
Rocky


"Bra" filmer som jag aldrig har, och kommer aldrig att se

Fight Club
Den gode, den onde, den fule
Deer hunter
Clockwork Orange
Schindlers list
Alien


Finns MYCKET mer


Jag säger det igen, jag är för dum för film. Lär mig någon, hur gör man? Hur fan uppskattar man konsten i filmer? Jag vill bara dö när jag ser sånt. Förlåt

Det finns många personer som tror att dom känner mig. Att dom vet allting om mig. Men det är en sak dom inte vet, en stor hemlighet. Min hemlighet ska nu offentliggöras.

Jag har inte alltid varit den person jag är nu.
Jag har ett förflutet ni inte vet någonting om.
Jag har inte alltid bott här.


Min historia börjar i en Stockholms-förort, i Rotebro, där jag är född och uppvuxen. Jag heter Lars och är född 1985. Denna historia innefattar även min vän Ralf's historia och öde.

Jag och Ralf växte upp i Rotebro, i vanliga arbetarfamliljer, där moral och kärlek fanns. Vi bodde dörr i dörr på samma gata och lekte varje dag. På helgerna så åkte min och Ralf's familj ut till Stockholms sevärdheter som t ex Skansen, Gröna Lund eller helt enkelt in till innerstan och handlade leksaker. Vi var trygga med vårat liv och våran situation. Vi hade allt. Bra kompisar, pendeltåg, våra mödrar i Rotebro. Vi växte så småningom upp till unga män och med allt vad som hör till. Vi hade utvecklat ett intresse för musik och tjejer. Även att dricka oss fulla.

En lördagskväll så var vi påväg till en bekant för att festa och ha roligt. Eftersom våran bekant bodde en bit från oss, så tog vi pendeln till Upplands-Väsby. På vägen så öppnade vi varsin öl och diskuterade om allt mellan himmel och jord. Vi glömde nästan bort att stiga av. Men det gjorde vi.

Väl framme hos våran bekant, så möts vi av en hejdundrande fest. Folk överallt, hög musik, glas som krossas, folk som skriker. En vanlig fest alltså. Vi slår oss ner i soffan och fortsätter dricka. Mycket. Väldigt mycket. Sen minns jag inget mer av kvällen. Jag har en svag bild av att några poliser kommer in i huset, men sen är det svart.




När jag slår upp ögonen på morgonen, så har jag ingen aning om var jag är. Jag ligger på en brits i ett grått och kallt rum. Jag tänker att jag har hamnat i fyllecell, inget mer med det. Sen hör jag någon snarka på andra sidan rummet. Det är Ralf. Jag skakar liv i honom och frågar om han vet vad som har hänt, men han vet lika lite som jag. Vi sitter på golvet i cellen i ungefär en timme då plötsligt en man kommer in i cellen och ger oss varsitt kuvert. Det är våra tillhörigheter.

Jag öppnar mitt kuvert och tar fram mitt körkort. Jag ser att namnet är fel, men bilden är slående lik. Det måste ha blivit ett misstag. Ralf säger att samma sak har hänt honom. Mannen kommer in i rummet igen och vi berättar misstaget för honom. Han säger att det inte är något misstag, utan att vi har fått nya identiteter. Han säger ger oss också ett par nycklar till våra nya bostäder. Vi förstår fortfarande ingenting.

Mannen tar med oss i ett rum, där en kvinna sitter vid ett skrivbord. Vi sätter oss ner mittemot kvinnan. Hon ger oss varsitt piller och säger till oss att svälja det, men jag vägrar. Hon uppmanar mig att jag är tvungen, men jag vägrar fortfarande. Jag försöker storma ut ur rummet, men då tar mannen fast mig och riktar en kall pistol mot mitt huvud. Kvinnan säger att jag har två val, att pillret eller dö.

Jag sätter mig mittemot kvinnan igen och jag och Ralf tar varsitt piller. Jag känner mig helt konstigt, allt blir suddigt. Kvinnan säger något med lugn röst om att detta är vårat nya liv. Jag vet inte hur länge detta håller på, men efter ett tag så blir allting klart. Hon säger då att vi är fria att gå.

Vi kommer ut på gatan och möts av en kall vind. Detta är inte Rotebro, detta är något helt annat. Men det märker vi inte, för allt känns helt naturligt. Vi vandrar uppför gatan och möter då ett gäng människor. Dom frågar oss vad som hände med oss igår och vi säger att vi inte vet. allt känns fortfarande helt naturligt. Vi känner dessa människor mycket väl.

Livet fortsätter för oss i denna nordliga stad, vi skaffar jobb, mycket kompisar och vi har riktigt kul. vi känner att detta är vårat hem. Vi vet inget annat, eftersom att kvinnan hypnotiserade oss.

Ralf, eller Dennis som han nu heter, berättar för mig en dag att han ska börja på en utbildning. Han säger att den är i Stockholm. Jag önskar honom lycka till. Efter en månad träffas vi igen och jag märker att han är förändrad. Han berättar att när han såg Stockholm, så kände han igen sig så mycket. Han känner att han inte hör hemma här längre. Han berättar så ingående och detaljerat, så att jag blir helt konstig. Jag ser Stockholm framför mig.

Vi stannar upp och tittar på varandra. Helt plötsligt så minns jag den där dagen för så många år sedan, med kvinnan och hypnosen. Ett ljus går upp för mig. Detta är inte vårat hem, detta är inte var vi kommer ifrån.

Vi möter upp våra kompisar, dom ser att någonting är fel. Vi säger att inte kommer härifrån, vi kommer från Stockholm. Dom säger att vi är dumma i huvudet. Men vi är så säkra på vår sak så att dom tillslut ger med sig. Dom berättar att dom gick med på ett expriment till att spela våra kompisar, mot betalning. Dom äger också att vi blev deras riktiga kompisar med tiden, men det vägrar vi att tro på.

Vi söker upp hypnotisören och ställer henne mot väggen. Hon berättar tillslut att vi är ett expriment till ett projekt som ska kunna ge människor som hamnat snett ett nytt liv. Hon bryter sedan hypnosen och vi åker hem.

Hem till Stockholm.

Jag är en rätt så van snusare, men som säkert många andra stoppar jag i mer snus än vad jag egentligen behöver. Detta tänker jag ofta över, men gör aldrig något åt saken.

Jag räknar på att en dosa kostar i snitt 40 kr och en dosa räcker 2 dagar för mig. 3.5 på en vecka alltså, 150 kr. 600 kr i månaden. Jag skulle lätt kunna göra detta till 300 kr i månaden, men man är ju så jävla dum i huvudet. Man vill ju ha den där fetsnusen under läppen.

Samma sak kan det vara med alkohol också. Jag är en regelbunden festare och köper nog alkohol för 100 kr en vanlig kväll, kanske 200kr på en krogkväll. Den vanliga festkvällen skulle jag lätt kunna få ner till ca 60 kr, för dom där 3-4 sista ölen gör ju bara så att man blir dum i huvudet. Det blir ändå 160 kr per månad som jag lägger ut för att bli dum i huvudet. Låter ju som en ganska dålig deal? Betala 160 kr för att bli dum i huvudet.

Det händer inte så mycket i denna blogg just nu. Anledningen är att jag saknar internetuppkoppling i min bostad. Jag vet inte när eller ens om jag kommer att ha det, så denna blogg kommer läggas kraftigt på is. Kanske till och med läggas ner

Det är tydligen bara vissa personer som är "sig själva". Måste man se ut som ett litet emo-barn för att vara "sig själv"? Är alla andra människor i världen någon annan än sig själv?

Nu tycker jag att vi smetar på kajalen och går ut och är oss själva en stund.

Ingen har ju ju missat att "The king of pop" är död? (Michael Jackson för er dumma).
Tillbaka till mitt så kallat "arga" inlägg om varför en stjärna alltid blir uppskattad efter denna avlider.
Jag brukar alltid ifrågasätta dettta, men i detta fall så är jag själv skyldig. Efter Michael's död, så började jag lyssna lite mer på dennes låter lite mer ingående och kom på att det är riktigt välskriven musik.

Så, rest in peace, King of pop. Jag hade säkert sörjt dig om jag hade varit ett fan av dig om du levde

Jag hade en vän. En väldigt fin vän. Igår så kom han och hälsade på mig och gjorde mig mycket glad. Sen försvann han mitt i allt...

morgan...

Tänk er att kunna gå och lägga sig vilken tid man vill, stiga upp vilken tid man vill och göra vad fan man vill på dagarna. Låter  nice eller hur? Det är faktiskt hemskt. Avsaknaden av rutiner och pengar gör en galen. Nu har jag visserligen fixat ett jävligt schysst deltidsjobb, men det räcker inte. Jag är inte en såndär person som lever för jobbet och tycker att  det är "karligt" att jobba 15 timmar om dagen, men en hyfsat god arbetsmoral har jag. Jag vill jobba som en normal människa, det räcker tycker jag. Jag vill inte skylla min arbetslöshet på lågkonjukturen, jag har nog varit jävligt lat med att söka jobb också.

Det jag tycker är fördelar med att jobba är:

- Pengar självklart
- Arbetskamrater, gemenskap
- Rutiner
- Man uppskattar sin ledighet
- Man kan snacka med sina polare om "hur chill det var på jobbet idag" osv

Jag läste just min väns blogg (http://skyddadinhoj.blogg.se) om när han först struntade i bötern han fick, men sedan tog och betalade den. Jag började då tänka på att en del människor bryr sig fan inte om någonting. Ibland kan det vara väldigt bra, men ibland är det inte alls bra.
Jag är nog en person som bryr mig om småsaker. Om jag t ex börjar fundera om jag låste bilen eller inte, så driver tankarna mig nästan till vansinne och jag måste gå ut och kolla (bilen är alltid låst). Men en del människor tänker bara "Undra ifall jag låste bilen? Äh, skit samma".
Detta var ju bara ett exempel, men det kan vara flera olika saker som jag blir osäker på och måste kolla efter, medans vissa bara skiter i det. Skönt för dom, att dom inte behöver vara så nojjiga. Jag vill också vara sådan. Däremot så skiter jag i vissa andra saker, t ex om jag tappar någonting. Om jag märker att jag har tappat mina solglasögon, så skiter jag i det istället för att börja leta, medans vissa går skallgång genom skog och mark för att hitta sin 59-kronors-brillor.

Tycker ni att jag är konstig? Det tycker jag att jag är iallafall.

Detta kommer att bli ett ovanligt inlägg, jag är nämligen onykter, så ni får ha överseende om det blir vissa stavfel.
Jag vill bara berätta om en kompis jag har, en väldigt bra kompis, kanske en av mina bästa kompisar. Nu när jag tänker efter, så är det min allra bästa vän.

Han heter Morgan.

Han heter Morgan och innehar en respe.ktfull titel, han är nämligen kapten

Kapten Morgan gör så att mina vänner förblir mina vänner, han gör mig lycklig, han ger oss frihet och glädje.


Så tack du stora kapten att du ger oss denna glädje.



Goore